Arbetsdomstolen: Seinäjoki stad utövade inga påtryckningar på någon vid sparavtalsförhandlingarna

Våren och sommaren 2020 föreslog Seinäjoki att de organisationer som representerar stadens anställda kunde ingå ett lokalt avtal om senareläggning av de allmänna förhöjningarna enligt underteckningsprotokollet till AKTA 2020–2021. Förslaget var ett alternativ till arbetsgivarens ensidiga sparåtgärder. En del fackförbund godkände förslaget.

Förhandlingsorganisationen Sote rf hävdade att Seinäjoki stad vid samarbetsförhandlingarna pressade Tehys och Supers huvudförtroendemän att godkänna ett lokalt avtal i strid med fredsplikten. Sote rf hänvisade bland annat till att de permitteringar och ombildningar till anställning på deltid som staden föreslog som ensidiga sparåtgärder var överdimensionerade i förhållande till de besparingar som ett lokalt avtal skulle medföra. Organisationen ansåg också att KT hade brutit mot sin övervakningsskyldighet.
Arbetsdomstolen förkastade talan enhälligt i dess helhet.

Staden hade rätt att föreslå ett lokalt avtal som ett alternativ till andra åtgärder

KT och Seinäjoki stad hänvisade i rätten förutom till att ett lokalt avtal var ett alternativ bland annat till att alla löntagarförbund hade haft lika möjligheter att godkänna det lokala avtalet, och att Seinäjoki stad inte på något sätt hade utövat påtryckningar på någon. Seinäjokis förfarande kunde inte ens enligt en objektiv bedömning upplevas som påtryckningar.

Arbetsdomstolen konstaterar i sitt avgörande att Seinäjoki stad obestridligen hade sakliga skäl som hänför sig till stadens ekonomiska situation till att inleda samarbetsförhandlingar och sparåtgärder. Det är också ostridigt att staden har haft rätt att föreslå ett lokalt avtal för organisationernas huvudförtroendemän. AKTA möjliggör detta.

Under rättegången framgick det tydligt att alla organisationer som deltagit i förhandlingarna har känt till stadens sparbehov. Ett lokalt avtal och andra alternativa sparobjekt diskuterades öppet med alla. Organisationerna visste också att det sista alternativet är permitteringar och ombildningar till anställning på deltid.

Alla organisationer hade lika möjligheter att godkänna ett lokalt avtal. Det var känt att arbetsgivarens ensidiga sparåtgärder inte skulle gälla dem som godkände avtalet. Enligt arbetsdomstolen hade arbetsgivaren sakliga skäl att föreslå andra sparmetoder som alternativ till ett lokalt avtal. ”Detta agerande från arbetsgivarens sida kan inte som sådant betraktas som ett tecken på att arbetsgivaren haft för avsikt att utöva påtryckning”, konstateras det i domen.

Bevisningen stödde starkt Seinäjokis och KT:s synpunkter

Under rättegången hördes ett flertal vittnen från olika håll. Av alla vittnesmål framgick det tydligt att ingen av förhandlingsparterna under samarbetsförhandlingarna meddelat arbetsgivarens företrädare att de upplevt att de pressades till att godkänna ett lokalt avtal.
Vittnen från arbetsgivarsidan framförde att staden ville genomföra sparåtgärderna på ett sätt som skulle hindra tjänsteproduktionen så lite som möjligt, orsaka så lite administrativt arbete och extra arrangemang som möjligt och också behandla arbetstagarna jämlikt. Förhoppningen var att ett lokalt avtal skulle godkännas.

Tehys och Supers huvudförtroendemän vittnade om att de var besvikna på de alternativ som arbetsgivaren föreslog för att genomföra besparingarna. Endast en av dem uppgav att arbetsgivarens uppmaning att godkänna det lokala avtalet upplevdes som påtryckning.
Enligt rätten ”kan framförandet av en alternativ sparåtgärd under rådande omständigheter inte i sig anses vara ett tecken på arbetsgivarens avsikt att utöva påtryckning”.

Enligt arbetsdomstolen tyder den utredning som lagts fram i ärendet inte heller i övrigt på att de ensidiga sparåtgärder som arbetsgivaren föreslagit skulle ha varit så överdimensionerade att förfarandet kunde anses vara strafflikt eller att förslaget om permitteringar och ombildningar till anställning på deltid som alternativ med fog kunde ha upplevts som påtryckning att godkänna ett lokalt avtal.

Rätten ansåg att informationen om saken efter arbetsgivarens samarbetsförhandlingar i viss mån varit oöverlagd, men ändå inte ett tillräckligt bevis på att avsikten skulle ha varit att utöva ytterligare påtryckningar på avtalsparterna att godkänna det lokala avtalet eller att avtalsparterna med fog hade kunnat uppleva arbetsgivarens förfarande som påtryckning.