KT:s mål för regeringsprogrammet 2027–2031

Lagen om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden bör revideras för att bestämmelserna ska motsvara det nuvarande arbetslivet.

Lagen om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden trädde i kraft 2003. Lagen har uppdaterats sällan och endast punktvis. Den är delvis föråldrad och oändamålsenlig och motsvarar inte längre kommunernas och välfärdsområdenas verksamhetsmiljö eller dagens arbetsliv.

Antalet anställda i tjänsteförhållande inom kommun- och välfärdssektorn har minskat med åren. Numera är mindre än var fjärde löntagare inom sektorn anställd i tjänsteförhållande. Vanliga yrkesgrupper som har tjänsteförhållanden är lärare, läkare, socialarbetare och räddningspersonal.

Arbetsavtalslagen och tjänsteinnehavarlagen har olika processer för till exempel rekrytering och upphävande av arbetsavtal respektive tjänsteförhållande, vilket inte är jämlikt. Skillnaderna i förfarandena orsakar också stelhet och administrativ byråkrati.

Tjänsteinnehavarlagen bör ses över i sin helhet och uppdateras där det behövs. Tjänsteförhållanden bör i fortsättningen användas bara i uppgifter där betydande offentlig makt utövas. I uppgifter där offentlig makt endast utövas i liten utsträckning eller sporadiskt bör den anställda ha ett arbetsavtalsförhållande.

När ändringar görs i arbetsavtalslagen, bör man samtidigt bedöma behovet av att ändra tjänsteinnehavarlagen. I arbetsavtalslagen har det under de senaste åren gjorts flera ändringar som också borde ha gjorts i tjänsteinnehavarlagen.
Ändringarna möjliggör en mer jämlik behandling av personalen och minskar det administrativa arbetet i kommunerna och välfärdsområdena.

Arbetsgivarens straffrättsliga ansvar inom arbetarskyddet bör ses över.

Brottsrekvisitet för arbetarskyddsbrott är en öppen straffbestämmelse, dvs. en så kallad straffbestämmelse in blanco, som får sitt materiella innehåll från arbetarskyddslagen och de förordningar som utfärdats med stöd av den. 

Detta är problematiskt med tanke på legalitetsprincipen i grundlagen, i synnerhet kravet på exakthet. Straffregleringen måste vara tydlig och förutsebar så att arbetsgivarens representanter kan förstå omfattningen av deras straffrättsliga ansvar.

En utredning om det straffrättsliga ansvaret i samband med arbetarskyddsbrott bör inledas. I utredningen bör man bedöma regleringens materiella omfattning och förverkligandet av legalitetsprincipen samt göra en internationell jämförelse. När utredningen görs bör bestämmelserna om tjänsteansvar för tjänsteinnehavare som är anställda hos kommuner och välfärdsområden beaktas.

På basis av utredningen bör nödvändiga lagstiftningsåtgärder vidtas för att precisera det straffrättsliga ansvaret i anslutning till arbetarskyddet.

Lagen om studieledighet bör revideras så att den motsvarar det nuvarande utbildningssystemet.

Lagen om studieledighet utformades i början av 1970-talet och motsvarar därför inte dagens studieformer och behov av kontinuerligt lärande. Sätten att studera har också blivit mångsidigare, eftersom det numera är möjligt att studera också på nätet och på deltid.

Tillämpningen av den föråldrade lagen leder till tolkningsproblem på arbetsplatserna. Också bestämmelserna om avbrytande av studieledighet är oklara.

Lagen om studieledighet bör revideras så att den beaktar dagens studiemetoder och praxis. Anställda ska ha rätt till studieledighet endast i situationer där det krävs att arbetstid används för studierna. Också bestämmelserna om avbrytande av studieledighet bör göras tydligare.

Arbetet med att reformera företagshälsovården bör fortsätta i syfte att främja ett verkningsfullt samarbete inom företagshälsovården och stöd för arbetsförmågan.

Kompetensen hos sakkunniga inom företagshälsovården bör stärkas så att de bättre kan stödja arbetsgivarna och arbetsplatserna i arbetet med att främja personalens arbetsförmåga.

Som yrkesutbildade personer inom företagshälsovården bör i fortsättningen godkännas endast specialistläkare i företagshälsovård och sådana yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som har avlagt tillräckligt omfattande studier i företagshälsovård.

Behörighets- och kompetensvillkoren samt personaldimensioneringarna i yrken inom kommun- och välfärdssektorn bör göras skäligare.

Särskilt inom småbarnspedagogiken och social- och hälsovårdstjänsterna finns både strikta behörighetsvillkor och personaldimensioneringar. Den strikta regleringen ökar kostnaderna och försvårar tillgången på personal. Problemen med tillgången på personal och personalomsättningen försämrar kvaliteten på småbarnspedagogiken och barnens välbefinnande.

Vid daghemmen råder redan nu en riksomfattande brist på arbetskraft. År 2030 kommer situationen att försvåras ytterligare, eftersom två tredjedelar av de anställda vid daghemmen måste vara högskoleutbildade och hälften av dessa måste vara lärare. Det går inte att lösa personalbristen ens om man avsevärt ökar antalet som utbildas och lockar personer med lärarbehörighet som arbetar i andra yrken till daghemmen.
Dessutom måste daghemsföreståndare ha pedagogie magisterexamen år 2030. Om förändringen genomförs skulle enligt nuvarande statistik cirka 450 av 1500 daghemsföreståndare förlora sitt arbete. Detta skulle göra det avsevärt svårare att upprätthålla arbetsron i daghemmen och tillgodose barnens bästa.

De nuvarande behörighetsvillkoren bör bibehållas och tillräckliga övergångsbestämmelser bör säkerställas för att tjänsterna ska kunna tryggas, hålla hög kvalitet och tillhandahållas på ett kostnadseffektivt sätt. I reformen av lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården bör man se till att regleringen är proportionerlig och gör det möjligt att utveckla såväl arbetsfördelningen som uppgiftsstrukturen.

Lagstiftningen om yrkesutbildade personer inom social-, hälso- och sjukvården bör revideras för att säkerställa utvecklingen av arbetsfördelningen och uppgiftsstrukturen. Regleringen ska vara proportionerlig med tanke på patient- och klientsäkerheten.

Alltför strikt reglering gör att arbetsmetoder och verksamhetsformer inte kan förnyas samt att arbetsfördelningen och produktiviteten inte kan utvecklas när verksamhetsmiljön förändras.

Förändringar i verksamhetsmiljön, såsom resursbrist, medicinsk utveckling och utveckling av vårdformer bör beaktas i reformen av lagstiftningen om yrkesutbildade personer. De normer som baserar sig på servicelagstiftningen bör ses över och bedömas.

Det bör bli lättare att ordna fjärrundervisning i grundskolan och de olika åskådningsämnena i grundskolan bör slås ihop.

Antalet barn minskar i Finland, vilket försvårar ordnandet av undervisning. Det behövs nya lösningar som möjliggör en jämlik undervisning i hela landet.

Den nuvarande lagen om grundläggande utbildning reglerar undervisning via fjärruppkoppling på samma sätt som annan undervisning. Det krävs att en lärare är närvarande också i skolor och klasser där läraren inte undervisar. När lärare används för rent icke-pedagogiska uppgifter, används personalresurserna på ett oändamålsenligt sätt. Eleverna kunde i stället övervakas av annan skolpersonal, vilket lagen om grundläggande utbildning inte för närvarande möjliggör.

Det är också mycket svårt att ordna religionsundervisning av hög kvalitet i enlighet med gällande utbildningslagar och andra bestämmelser, eftersom det finns många religionssamfund och dessa är geografiskt spridda. Det här leder till en ohållbar situation eftersom det saknas behörig personal och det inte finns möjligheter till fjärrundervisning.

Utbildningslagarna bör ändras för att möta befolkningsutvecklingen, så att undervisning av hög kvalitet kan ordnas med behörig och permanent personal. Lärarnas alltför strikta ämnesspecifika behörighetsvillkor bör omprövas.
Lagen om grundläggande utbildning bör omfatta situationer där en lärare undervisar elever i andra skolor via fjärruppkoppling. Man bör möjliggöra fjärrundervisning utan att en lärare är närvarande i varje klassrum.

Ett gemensamt åskådningsämne bör införas i grundskolan och gymnasiet. På det sättet kan man erbjuda högklassig undervisning på lika villkor för alla.

Reformen av offentlig upphandling bör beredas på nytt så att den inte medför betydande extra kostnader för samhället eller en oskälig börda för kommunerna och välfärdsområdena.

Den ändring av upphandlingslagen som nu bereds skulle medföra betydande kostnader för skattebetalarna, eftersom den skulle försvåra kommunernas och välfärdsområdenas samarbete.

I dagsläget kan också små kommuner konkurrensutsätta sina upphandlingar effektivt via gemensamt ägda anknutna enheter. Om fungerande anknutna enheter läggs ned, leder det till oändamålsenliga samarbetsformer och konstlade företagsarrangemang.

På den öppna marknaden finns ofta inte ett tillräckligt utbud av tjänster, åtminstone inte till ett rimligt pris. Enskilda kommuner har inte tillräcklig marknadskraft eller upphandlingskompetens eller de resurser som behövs för lyckad konkurrensutsättning.

Ägarkravet på tio procent i upphandlingslagen bör upphävas, om det införs under den nuvarande regeringsperioden.

I det nuvarande världsläget bör särskilt försörjningsberedskapens och cybersäkerhetens perspektiv betonas. Det nuvarande lagförslaget leder till en ohållbar situation till exempel när det gäller cybersäkerhet.

I upphandlingslagen bör den samhälleliga servicens kristålighet beaktas genom att kommunerna och välfärdsområdena via sin ägarstyrning kan säkerställa kontinuiteten i serviceavtalen. Upphandlingslagen bör möjliggöra sådana serviceavtal utan vilka den upphandlande enheten skulle utsättas för orimliga påföljder eller betydande risker.

En ny modell som stöder kontinuerligt lärande under arbetskarriären bör beredas för att tillgodose behovet av arbetskraft i sektorer med personalbrist.

Servicebehovet i kommunerna och välfärdsområdena ökar och behoven i arbetslivet och på arbetsmarknaden förändras. Det behövs en modell som stöder kontinuerligt lärande under arbetskarriären för att de som är i arbetsför ålder ska kunna utveckla sin kompetens under hela tiden i arbetslivet. Målet är att säkerställa tillgången på kompetent arbetskraft samt att öka sysselsättningen och förlänga arbetskarriärerna.

Den nya modellen kan bidra till att höja utbildningsnivån hos befolkningen i arbetsför ålder och öka humankapitalet för att trygga Finlands konkurrenskraft. Modellen bör beredas i samarbete med arbetsmarknadsparterna. På det sättet kan man försäkra sig om att modellen är förutseende och sporrande.

För vuxenstuderande möjliggör den nya finansieringsmodellen och stödet

• uppdatering av kompetensen inom den egna branschen, t.ex. genom examensinriktad fortbildning
• kontrollerat branschbyte till sektorer med brist på arbetskraft
• kompetensutveckling inom sektorer med föreskrivna behörighetsvillkor, betydande pensionsavgång och ökande servicebehov
• kompetensutveckling inom sektorer där förändringarna i arbetslivet och den tekniska utvecklingen leder till att befintliga yrken och arbetsuppgifter förändras eller försvinner och där omskolning stöder de kompetensbehov som konstaterats på arbetsmarknaden.

Modellen stärker också de anställdas möjligheter att orka i arbetet samt bidrar till att förlänga arbetskarriärerna och hålla kvar anställda i sektorer med brist på arbetskraft. Modellen kan också svara på de utmaningar som de allt mindre årskullarna och förändringarna i arbetslivet leder till.
Stödet bör utgående från behoven på arbetsmarknaden riktas till sektorer som lider av betydande och långvarig brist på arbetskraft. Längden på stödperioden bör vara flexibel och graderas enligt utbildningens omfattning.

Finansieringsmodellen bör utformas som en tillväxtåtgärd som stärker tillgången på arbetskraft. Modellen bör göra det möjligt att flexibelt kombinera arbete och studier samt att skapa riktade utbildningsvägar. På det här sättet kan man snabbt svara på bristen på kompetent arbetskraft och trygga tillgången på arbetskraft som är kritisk med tanke på den ekonomiska tillväxten.

En modell som stöder kontinuerligt lärande under arbetskarriären är en investering som stärker hållbarheten i den offentliga ekonomin genom att förbättra sysselsättningen och tillgången på arbetskraft.

Utbildningsplatserna bör riktas till branscher där det råder brist på arbetskraft och där det är svårt att få en utbildningsplats.

Vi behöver kunna förutse framtida arbetskraftsbehov, eftersom det tar lång tid att avlägga de examina som krävs för att få behörighet.

Antalet utbildningsplatser bör utökas inom branscher där det råder brist på arbetskraft och där det är svårt att få en utbildningsplats. Det behövs fler utbildningsplatser för till exempel läkare, psykologer och socialarbetare.

Kanaliseringen av utbildningsresurserna och hur examina svarar på arbetslivets behov behöver utvärderas och ytterligare förbättras.
 

Arbets- och utbildningsrelaterad invandring bör underlättas och etableringen i Finland bör stärkas.

Kommun- och välfärdssektorn behöver mer kompetent arbetskraft i framtiden. De nuvarande strukturerna för invandring och sysselsättning är dock långsamma, splittrade och svåra att förutse. Osäkerhet kring uppehållstillstånd, komplicerade tillståndsprocesser och brister i språkutbildningen fördröjer den internationella arbetskraftens tillträde till arbetsmarknaden och minskar Finlands attraktionskraft.

Det behövs flera olika åtgärder för att göra invandringen smidigare, stödja den ömsesidiga integrationen och fullt ut utnyttja kompetensen hos de människor som har flyttat till Finland.

• Det behövs en ny kanal för permanent boende, som gör att invandrare redan i ett tidigt skede kan bosätta sig permanent i Finland. Kanalen bör rikta sig speciellt till sektorer med arbetskraftsbrist.
  
  Genom att bevilja ett mer permanent uppehållsstatus redan i ett tidigt skede kan man stärka Finlands konkurrenskraft på den internationella arbetsmarknaden. Det ökar känslan av trygghet hos dem som flyttar till Finland och stöder deras familjer i att etablera sig här. Samtidigt påskyndar det integrationen och sysselsättningen samt förebygger situationer där osäkerhet om uppehållstillstånd leder till att kompetensen inte kan utnyttjas fullt ut. På det här sättet kan också den administrativa bördan i samband med tillståndsprocesserna lindras.
   
• Tillstånds- och behörighetsprocesserna för yrkesutbildade personer som utbildats utanför EU- och EES-området bör förtydligas och förenhetligas. Därtill bör tillgången till den allmänna språkexamen tryggas nationellt och regionalt. Genom dessa åtgärder kan man se till att internationell arbetskraft snabbare kommer in på arbetsmarknaden och säkerställa att kompetensen kan utnyttjas fullt ut.
   
• Det behövs en permanent finansieringslösning för en enhetlig nationell språkutbildningsmodell och en egen språkexamen som mäter de yrkesinriktade språkkunskaperna inom social- och hälsovårdssektorn. Genom en enhetlig språkutbildning kan man säkerställa tillräckliga kunskaper i finska eller svenska och förbättra sysselsättningen och tillgången på arbetskraft i synnerhet bland yrkesutbildade inom social- och hälsovården. En nationellt finansierad, statligt stödd språkutbildningsmodell stöder språkinlärningen vid sidan av arbetet och gör att invandrare snabbare kommer in på arbetsmarknaden.
   
• Prövningen av tillgången på arbetskraft bör slopas. Tillgångsprövningen fördröjer processen för uppehållstillstånd för arbetstagare. Förfarandet möter inte arbetskraftsbehoven på en arbetsmarknad som förändras snabbt. Därtill ökar tillgångsprövningen byråkratin och minskar Finlands attraktionskraft. Genom att avskaffa tillgångsprövningen kan man snabba upp rekryteringen och sysselsättningen av internationell arbetskraft. Också arbetskraftens rörlighet ökar.
   
• Obligatoriska studier i finska eller svenska bör ingå i internationella examens- och utbildningsprogram. Språkstudier bör ordnas som en del av examensstudierna så att internationella studerande smidigare kan komma in på den finländska arbetsmarknaden när de utexamineras. Målet är att förbättra sysselsättningen bland utländska studerande i Finland och stärka den utbildningsrelaterade invandringens förmåga att få människor att stanna kvar.
   
• Det behövs en helhetsreform av utlänningslagen som gör regleringen av invandringen tydligare. Utlänningslagen (2004) har reviderats i flera separata helheter, där man har koncentrerat sig på enskilda fenomen eller tillståndstyper. Även om ändringarna har svarat mot de aktuella behoven har regleringens struktur blivit splittrad och den övergripande bilden av de långsiktiga målen med och riktningen för invandringen är delvis otydlig. En totalreform av utlänningslagen skulle göra det möjligt att se över regleringen av invandringsfrågor strategiskt, som en del av befolknings-, arbetsmarknads-, ekonomi- och säkerhetspolitiken. En långsiktig och konsekvent reglering stärker Finlands attraktionskraft internationellt.
   
• Det behövs fortsatta åtgärder för att bekämpa utnyttjande i arbetet. För att förhindra utnyttjande av arbetstagare måste tillsynen effektiveras, myndighetssamarbetet utökas och straffen för missbruk skärpas avsevärt.

Ett nationellt, sektorsövergripande program bör inledas med målet att unga smidigt ska kunna etablera sig i arbetslivet få en bra och stabil start på arbetskarriären.

Det krävs ett starkare grepp för att bekämpa ungdomsarbetslöshet och marginalisering. Det bör inrättas ett nationellt, sektorsövergripande och statligt finansierat program för åtgärder som stöder hållbarheten i de offentliga finanserna, produktiviteten och den regionala livskraften.
Med hjälp av åtgärderna i programmet kan man stärka möjligheten för unga att smidigt övergå från utbildning till arbete och sysselsättning samt säkerställa tillgången på kompetent arbetskraft.

Genom programmet kan man söka effektiva sätt att öka antalet praktikplatser och sommarjobb samt nya sysselsättningsmöjligheter för unga. Det är också viktigt att främja ungas psykiska hälsa genom arbete, delaktighet och framtidstro, stärka deras ekonomiska stabilitet och stödja deras förutsättningar att bli självständiga och bilda familj.  

Programmet bör beredas och genomföras i samarbete med arbetsmarknadsparterna. Genomförandet bör kopplas till verkställandet av strategin för utveckling av arbetslivet.

Sysselsättningsresurser bör riktas till unga.

Incitamenten för att anställa unga behöver utvecklas. Man bör utreda vilken effekt de befintliga eller planerade åtgärderna för att främja sysselsättningen bland unga, såsom sysselsättningssedlar och studiesedlar, har på sysselsättningen. Därtill bör man beakta arbetsgivarnas olika arbetskraftsbehov och de olika situationerna i sysselsättningsområdena.

Samarbetet mellan arbetskraftsmyndigheterna och utbildningsanordnarna bör intensifieras.

Det behövs ett program för att utöka och intensifiera samarbetet mellan utbildningsanordnarna, arbetsplatserna och arbetskraftsmyndigheterna. Målet är att göra det lättare för unga att hitta praktikplatser och en första arbetsplats. Samtidigt kan man integrera utbildningssystemet bättre i arbetsmarknaden och främja matchningen av arbetskraft och arbetstillfällen.

Genom programmet kunde man också söka nya sätt att samarbeta med intressentgrupper, såsom FPA och olika organisationer, och utveckla tjänster som främjar sysselsättningen bland unga i samarbete med kommuner och välfärdsområden.

Kommunernas finansieringsansvar för utkomstskyddet för arbetslösa och konjunkturväxlingarna får inte öka ytterligare.

Kommunerna bär ett stort ansvar för konjunkturväxlingarna, till exempel genom de straffavgifter som de betalar för längre arbetslöshetsperioder. Den svaga konjunkturen har ökat kostnaderna för arbets- och näringsreformen, när kommunerna utöver sysselsättningstjänsterna också har fått ett större ansvar för finansieringen av utkomstskyddet för arbetslösa och utkomststödet. Statens kompensation har inte täckt kommunernas kostnader, utan det har uppstått ett finansieringsunderskott på cirka 300–400 miljoner euro i kommunerna.

Kommunernas börda på grund av straffavgifterna bör lindras och det bör göras en bedömning av om straffavgifterna kan avskaffas. Kommunernas incitament att tillhandahålla aktiva sysselsättningsfrämjande tjänster bör stärkas.

Förutsättningarna för integration får inte försämras. En lyckad integration stöder sysselsättningen och stärker de offentliga finanserna.

Nya betydande reformer av utkomstskyddet för arbetslösa bör inte genomföras.

Det bör inte göras några större reformer av utkomstskyddet för arbetslösa. Det behövs fortsatta reformer av den sociala tryggheten så att det alltid lönar sig att ta emot arbete.

Pensionssystemets hållbarhet bör tryggas på lång sikt, bortom konjunkturväxlingar.

Pensionssystemet står på en hållbar grund efter den senaste reformen och den här hållbarheten får inte äventyras. Den svaga offentliga ekonomin och nativiteten förutsätter att sysselsättningsgraden höjs och att arbetskarriärerna förlängs.

Pensionssystemets hållbarhet kan stärkas genom en höjning av sysselsättningsgraden till 80 procent och genom en ökning av antalet arbetstimmar. Arbetsgivarnas pensionsavgifter bör hållas så stabila som möjligt med beaktande av konjunkturerna.

Statens finansieringsansvar för företagarnas pensioner bör begränsas. Det får inte öka, utan borde snarare minska. De nuvarande kostnaderna är 600 miljoner euro per år och summan ökar. Företagarnas pensionsskydd kan inte finansieras genom ArPL-systemet.

Pensionsavgiften för arbetsgivare inom kommun- och välfärdssektorn bör sänkas så att den närmar sig avgiftsnivån inom den privata sektorn. Nu är avgiften 2 procentenheter högre än avgiften för arbetsgivare inom den privata sektorn.

Det bör göras en utredning av kostnaderna för pensionssystemen (OffPL och ArPL) och möjligheterna att slå ihop systemen. Också möjligheterna att förenhetliga lagstiftningen om pensionssystem bör utredas, till exempel i fråga om yrkesbaserad arbetsoförmåga och uppdragsförhållanden.

Regeringen bör bereda ärenden som gäller arbetspensionspolitiken tillsammans med de centrala arbetsmarknadsorganisationerna.

Finansieringsmodellen för välfärdsområdena bör utvecklas så att bestämningen av finansieringen är mer transparent och variationerna på grund av efterhandsjusteringarna minskar. Kommunernas statsandelssystem bör förenklas.

Ett tryggt samhälle och effektiva offentliga tjänster garanterar en smidig vardag för alla invånare. Tjänsterna inom den offentliga sektorn erbjuder utbildning, kompetens och infrastruktur som också kommer företagen till del. Den offentliga sektorn tar också hand om de svagaste, och därför är det viktigt att trygga jämlika tjänster av hög kvalitet i hela landet. Staten ansvarar för att basfinansieringen och verksamhetsförutsättningarna är på en sådan nivå att kommunerna och välfärdsområdena framgångsrikt kan sköta sina lagstadgade uppgifter och skyldigheter.

Finansieringen måste motsvara de lagstadgade uppgifter som ålagts kommunerna och välfärdsområdena. Den här balansen förutsätter att finansieringen ändras om det sker förändringar i uppgifterna och vice versa. De ekonomiska åtgärderna och ändringarna i uppgifterna måste också tidsmässigt överensstämma med varandra. Finansieringen kan till exempel inte skäras ner i förväg så att kommunerna och välfärdsområdena sedan måste anpassa sin verksamhet av nödtvång. Lokalförvaltningen bör ges rimlig tid att anpassa sin verksamhet innan finansieringen minskar. Syftet med detta mål är inte att ändra den nuvarande modellen för tillhandahållande av offentliga tjänster i grunden.  

När det gäller finansieringen av välfärdsområdena bör man därtill beakta att grundlagen slår fast att det allmänna ska tillförsäkra var och en tillräckliga socialtjänster samt hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Finansieringen ska motsvara de lagstadgade uppgifterna. Det här målet gäller också räddningsväsendet. Finansieringslagen bör utvecklas så att det inom områdena och på nationell nivå är möjligt att förebygga kortsiktiga störningar i finansieringen som orsakas av efterhandsjusteringen. Den egentliga orsaken till variationerna i efterhandsfinansieringen är att den ursprungliga finansieringsnivån inte har varit tillräcklig.  

Kommunernas statsandelssystem bör göras tydligare och mer transparent. Utjämningsposterna för social- och hälsovården måste avskaffas så fort som möjligt, i synnerhet de negativa posterna.

Personalkostnaderna utgör cirka hälften av kommunernas och välfärdsområdenas verksamhetsutgifter. Kunskapsbaserad ledning förutsätter att uppgifter om anställningar och löner inom lokalförvaltningen samlas in och sammanställs som en del av Statistikcentralens officiella statistik. Statistikcentralen behöver tillräckliga resurser för detta arbete.

Synergin och samarbetet mellan välfärdsområdena bör stärkas.

Integrationen av social- och hälsovårdssektorn och räddningsväsendet bör bevaras. I Finland har social- och hälsovården och å andra sidan den specialiserade sjukvården och tjänsterna på basnivå varit integrerade i endast cirka tre år. En eventuell förändring skulle särskilt märkas inom den prehospitala akutsjukvården, där personalen beroende på uppgifterna arbetar antingen inom räddningstjänsten eller inom social- och hälsovården.

Mun- och tandvården bör också i fortsättningen vara nära sammankopplad med övriga hälsovårdstjänster.

Arbetsgivarkostnader som orsakas av eventuella fusioner bör beaktas i sin helhet i finansieringen och lagberedningen.

Den lagstiftning som reglerar förändringar inom kommun- och välfärdssektorn bör revideras så att det blir lättare att genomföra organisationsreformer. Finansieringsmekanismerna bör uppdateras så att de tar hänsyn till de förändringar i arbetsgivarkostnaderna som fusionerna leder till, även på lång sikt. De arbetsgivarkostnader som fusioner medför bör utredas och en övre gräns för dem bör vid behov fastställas genom lag.

Samarbetslagen bör revideras så att den bättre möter kraven i arbetslivet. Samarbetsförhandlingar bör bli omställningsförhandlingar och förhandlingarna bör ske snabbare. Innehållet i och tolkningen av 4 § 2 mom. i lagen bör preciseras och förtydligas. Bestämmelserna om vem som ska delta i samarbetsförhandlingar bör luckras upp i situationer där endast tre arbetstagare omfattas av förhandlingar enligt 7 § i lagen. På det här sättet kan man underlätta organisationsreformer.

Den systematiska trepartsdialogen bör utökas för att förbättra produktivitetsutvecklingen och stödja arbetsplatserna när arbetsmetoder och verksamhetsformer förnyas.

Arbetet och tekniken förändras i en omfattning som saknar motstycke. Hur väl vi lyckas möta de här förändringarna är avgörande för det finländska samhället och den ekonomiska utvecklingen under de kommande åren. Finlands ekonomi behöver ökad produktivitet och åtgärder som bidrar till den. Vi klarar oss inte genom att bara effektivera och skära ner.

I början av 1990-talet investerade Finland kraftigt i att utveckla produktiviteten och arbetslivet genom olika program, i syfte att förbättra den svaga ekonomiska situationen. Motsvarande åtgärder behövs också i samband med de nuvarande förändringarna i arbetslivet och inom tekniken. Det offentliga arbetet skapar värde för medborgarna, företagen och samhället. Man kan med rätta säga att det offentliga arbetet är nationens viktigaste investering.

Den systematiska trepartsdialogen och den programbaserade utvecklingen bör utökas för att förbättra produktivitetsutvecklingen och stödja arbetsplatserna att modigt förnya arbetsmetoder och verksamhetsformer. Nationellt programstöd bör riktas också till kommun- och välfärdssektorn. Sparkraven och förändringarna i befolkningsutvecklingen gör att ett framgångsrikt genomförande av programstöd är av stor betydelse för utvecklingen av de offentliga tjänsterna, kommunerna och välfärdsområdena samt deras personal.

Systematisk utvecklings-, forsknings- och innovationsverksamhet samt gemensam utveckling på arbetsplatsnivå är det säkraste sättet att förbättra produktiviteten och resultaten samt stärka förtroendet på arbetsmarknaden och i hela samhället. Förtroendesamhällets betydelse betonas också som en del av den nationella försörjningsberedskapen. Förtroendesamhället stärker organisationernas och medborgarnas resiliens i tider av osäkerhet och knappa ekonomiska resurser.

Ministeriernas och arbetslivsaktörernas gemensamma strategi för utveckling av arbetslivet fram till 2035 bör genomföras effektivt, och tillräckliga resurser bör reserveras för strategin.

Attraktiva och välmående arbetsplatser som leds väl är av avgörande betydelse för produktivitetsutvecklingen. På välfungerande arbetsplatser utnyttjas allas arbetsinsats effektivt. Man förstår vikten av kompetensutveckling, stöder ungas etablering i arbetslivet och uppmuntrar till längre arbetskarriärer. Sådana arbetsplatser fungerar som föregångare. 

Strategin för utveckling av arbetslivet fram till 2035, som lanseras sommaren 2026, omfattar alla sektorer. Målet med strategin är att svara på de snabba förändringarna i arbetslivet. Förändringar i verksamhetsmiljön och den tekniska utvecklingen ställer krav på ny kompetens och utveckling av arbetsmetoder och verksamhetsformer. Arbetsplatserna behöver stöd i att förnya sin verksamhet, förbättra produktiviteten och stärka arbetshälsan.

Strategin för utveckling av arbetslivet bör genomföras ambitiöst och långsiktigt och tillräckliga resurser bör reserveras för den. Genom strategin stöds arbetsplatsernas eget utvecklingsarbete för att förnya verksamhetsformerna och öka produktiviteten. 

Det bör inrättas ett långsiktigt program för att stödja ibruktagande och utnyttjande av artificiell intelligens på arbetsplatserna.

Det bör inrättas ett långsiktigt program för att stödja utveckling och ibruktagande av artificiell intelligens på arbetsplatserna.

Produktiviteten i den offentliga sektorn kan förbättras genom artificiell intelligens och annan ny teknik. Det här förutsätter långsiktigt och systematiskt stöd.

Kommunerna och välfärdsområdena behöver programbaserat stöd och ett nära samarbete för att påskynda ibruktagandet av artificiell intelligens samt för att skala upp produktivitetsfördelarna med AI så att de offentliga tjänsterna kan förbättras. Utan gemensamma lösningar är det här arbetet ofta för långsamt och resurskrävande för enskilda organisationer.

Ibruktagandet och utnyttjandet av artificiell intelligens bör påskyndas på både privata och offentliga arbetsplatser genom ett nationellt AI-program.

Utnyttjandet av AI kommer att hjälpa den offentliga sektorn att hantera de utmaningar som orsakas av att befolkningen åldras samtidigt som servicebehovet ökar. Utvecklingen av AI ställer krav på helt nya sätt att arbeta, leda och kontinuerligt utveckla kompetensen i arbetslivet. Därför är det nödvändigt att stödja det här arbetet genom program.