Finland skär ned på sysselsättningstjänsterna just när de behövs som mest
Finland strävar efter en högre sysselsättningsgrad och en hållbar offentlig ekonomi. Samtidigt har vi skapat en finansieringsmodell för arbetskraftsservicen som motverkar de här målen.
När arbetslösheten ökar och ekonomin försämras används en allt större del av finansieringen av arbetskraftsservicen till att betala arbetslöshetsförmåner. Det är naturligt – förmånerna följer antalet arbetslösa. Samtidigt minskar dock de resurser som kan användas till sysselsättningstjänster och handlingsutrymmet krymper. Servicekapaciteten utsätts för det största spartrycket just när folk skulle behöva mer handledning, utbildning och arbetsgivarsamarbete.
Det här är ett strukturellt problem som inte syns i politiska beslut, utan i finansieringsmekanismens logik. Följderna är ändå politiska.
Det är nu kommunerna som ansvarar för sysselsättningstjänsterna. Samtidigt uppvisar den offentliga ekonomin ett underskott och det vidtas omfattande åtgärder för att anpassa statsfinanserna. Kommunerna bär ett allt större ansvar för kostnaderna för arbetslösheten i en situation där de ekonomiska utsikterna är svaga och arbetslösheten är hög. Trycket riktas lätt mot tjänsterna, eftersom förmånsutgifterna är lagstadgade och det inte går att göra avkall på betalningen av dem.
Det resulterar i ett procykliskt system: i en lågkonjunktur skär man ner på de aktiva åtgärder som kunde förkorta arbetslöshetsperioderna och förebygga långtidsarbetslöshet. När konjunkturen är god finns det relativt sett mer resurser för tjänsterna, även om behovet ofta är mindre. Ur kommunernas perspektiv kommer pengarna alltså vid fel tidpunkt.
Inom den ekonomiska vetenskapen har det länge betonats att den offentliga ekonomin borde fungera kontracykliskt. I en svag konjunktur borde den offentliga sektorn stödja – inte strama åt – efterfrågan och sysselsättningen. När det gäller sysselsättningstjänsterna har vi gjort tvärtom: finansieringslogiken skärps när sysselsättningen försvagas.
Sysselsättningsområdena har inte heller tillgång till samma buffertmekanism som staten hade, då ett tvåårigt reservationsanslag såg till att det fanns pengar att skjuta till när det behövdes. Genom tilläggsbudgetar kunde staten dessutom alltid anvisa mer pengar till kritiska uppgifter.
För kommunerna är de enda alternativen att skära ner på sysselsättningstjänsterna eller på andra tjänster.
Finansieringsmodellen belönar inte de områden som sysselsätter aktivt
Långvarig arbetslöshet försvagar arbetsförmågan och kompetensen samt leder till att de bestående kostnaderna ökar. Om återgången till arbetet fördröjs med ett år, resulterar det i att de offentliga utgifterna ökar och skatteintäkterna minskar under flera år framöver. Den strukturella arbetslösheten riskerar då att förbli alarmerande hög under följande högkonjunktur. Då blir situationen ännu mer ohållbar under följande lågkonjunktur.
Sysselsättningstjänsterna är inte bara en utgiftspost, utan en investering som gör att arbetsmarknaden fungerar bättre. Det är förståeligt att behovet av att anpassa de offentliga finanserna gör att man måste söka besparingar också i tjänsterna. Finansieringsmodellen borde ändå styra resurserna dit där de minskar de framtida utgifterna.
Understatssekreterare Elina Pylkkänen föreslår i en kolumn 24.2.2026 bland annat fortbildning och arbetskraftspolitiska tjänster som botemedel mot den strukturella arbetslösheten. Finansieringssystemet stöder dock inte dessa mål, utan belönar mer för utbetalning av förmåner än för aktiv sysselsättning.
I en insändare (HS 26.2.2026) lyfter Jari Lindström och Antti Harjuoja fram att det här lätt avspeglar sig i inställningen till de arbetslösa. De efterlyser en möjlighet för arbetslösa att vara aktiva aktörer, det vill säga delta i samhället, utveckla sin kompetens och nätverka – alltså förbättra sina möjligheter att få jobb i framtiden. Detta, om något, är effektiv arbetskraftspolitik i ett läge där efterfrågan på arbetskraft är liten. Det nuvarande finansieringssystemet inom utkomstskyddet för arbetslösa, som baserar sig på straffavgifter, uppmuntrar inte till det här.
Minimifinansieringen måste tryggas oberoende av konjunktur
För att kommunerna och sysselsättningsområdena för sin del ska kunna svara på de målmedvetna åtgärder som understatssekreterare Pylkkänen efterlyser, borde finansieringssystemet stödja det här målet.
För det första borde sysselsättningstjänsterna garanteras en minimifinansiering som är oberoende av konjunkturen. Servicekapaciteten får inte automatiskt försämras när arbetslösheten ökar. Tjänsterna är ett verktyg för att hålla nere förmånsutgifterna – inte ett alternativ till dem.
För det andra borde statens ansvar automatiskt öka under en omfattande recession. En makroekonomisk kris innebär inte att en enskild kommun har misslyckats. Staten har bättre möjligheter att bära konjunkturrisken och utjämna regionala skillnader.
För det tredje borde finansieringen sporra till resultat: snabb sysselsättning, förebyggande av långtidsarbetslöshet och stärkt kompetens. Incitamenten måste dock vara riskjusterade för att inte straffa områden med högre strukturell arbetslöshet.
Finland behöver strukturella reformer på arbetsmarknaden, men det är lika viktigt att granska de mekanismer som styr pengarna och beteendet.
Om vi vill stärka sysselsättningen och stabilisera de offentliga finanserna måste vi se till att finansieringsmodellen inte försämrar servicekapaciteten just när den behövs som mest. Det behövs alltså någon form av ”konjunkturutjämningsmekanism” som tryggar förmågan att agera under en kris som drabbar alla sysselsättningsområden. Det går inte att stärka sysselsättningen genom att skära ner på sysselsättningsverktygen.
Nu är rätt tidpunkt att bedöma om finansieringen av arbetskraftsservicen hjälper Finland att lösa den strukturella arbetslösheten – eller om effekten är den motsatta.
Mer på webben
Patrik Tötterman
Patrik Tötterman är ledande sakkunnig inom sysselsättningspolitik vid KT. Till Töttermans uppgifter hör intressebevakning i anslutning till främjande av sysselsättning och utkomstskydd för arbetslösa, samt kommunernas stöd vid reformen av arbetskraftstjänsterna.
Största delen av min karriär har jag arbetat med att bereda de riksomfattande politiska åtgärderna för att främja sysselsättningen och leda genomförandet av dem. Dessa erfarenheter har jag nu nytta av i intressebevakningen. Utöver arbetet finner jag glädje i bland annat långdistanscykling, trädgårdsskötsel och husbilsresor med frun och familjens hundar runtom i Finland och Europa.
Lägg till ny kommentar