Blogginlägg

Ingen självklarhet att arbetsgivaren har sista ordet

Sari Ojanen bloggaa

I de kommunala avtalen ingår det en stupstock som ger arbetsgivaren rätt att i sista hand bestämma hur den lokala justeringspotten ska fördelas. Detta är dock ingen självklarhet utan resultatet av hårt arbete. Hurså, tänker nu kanske många av er som arbetat åratal i kommunsektorn. Jag ska försöka förklara mig närmare.

Många branscher i den privata sektorn har avtalat om lönepotter som fördelas lokalt, men i privata sektorn går man tillväga på ett helt annat sätt än i kommunsektorn. I bolagen försöker man först lokalt avtala om hur potten ska fördelas, men om samförstånd inte nås delas potten jämnt mellan alla eller också ändras storleken på potten.

I kommunsektorn går det inte till så här. Vi strävar efter samförstånd, och om det inte lyckas är det arbetsgivaren som beslutar hur potten ska fördelas. Arbetsgivaren har alltså sista ordet.

Det är dock ytterst sällan som denna stupstock tillämpas. Största delen av de kommunala arbetsgivarna har lyckats komma överens med huvudavtalsorganisationerna om hur justeringspotten ska fördelas.

Så bör man också gå tillväga vid förhandlingarna om den justeringspott som fördelas vid årsskiftet.

Den lokala potten är i sig ingen självklarhet

Huvudavtalsorganisationerna har haft en hård press på sig att få till stånd löneförhöjningar för sina medlemmar efter flera år utan nästan några höjningar alls. KT lyckades i sina ambitioner och avtalade vid de senaste förbundsförhandlingarna om betydande justeringspotter i förhållande till förhöjningsprocenterna.

Det fördes långa och ingående förhandlingar om storleken på och tidpunkten för potterna. Löntagarsidan hade nya förhandlare. De måste övertygas om att kommunsektorn också på lokal nivå för förhandlingar som håller hög standard och är inriktade på samförstånd.

Det var avgörande för att vi överhuvudtaget skulle få med lokala potter i avtalen.

Förhandlingar om lokala potter är en konst

I förhandlingarna om den justeringspott som ska fördelas vid årsskiftet är många av arbetsgivarsidans förhandlare med för första gången. Senaste gång vi hade en lokal justeringspott i alla avtal var år 2013 och efter det har många arbetsgivarrepresentanter bytts ut.

Tidigare, dvs. i början av 2000-talet, återkom justeringspotterna regelbundet och i kommunsektorn blev man van vid att förhandla om dem.

I mitt dåvarande fältarbete fick jag erfara att förhandlingar om justeringspotter hör till det mest krävande slaget av lokala förhandlingar. Det gäller att förbereda sig noggrant, och arbetsgivarsidan bör gå igenom organisationens egna behov och mål som säkert anhopats under åren.

I underteckningsprotokollet har det avtalats om en mycket allmänt hållen klausul som ger omfattande möjligheter att använda potten lokalt. Lönesystemet behöver underhållas och utvecklas, man behöver stödja en resultatrik verksamhet och uppgifter har omorganiserats.

Också grannkommunerna kan behöva kontaktas, eftersom det kan finnas behov av regionala åtgärder.

KT stöder självfallet de kommunala arbetsgivarna vid förhandlingarna. Tillsammans kan vi sörja för en god lokal förhandlingskultur.

Sari Ojanen

Sari Ojanen bloggaa

Sari Ojanen är förhandlingschef vid KT Kommunarbetsgivarna. Hennes viktigaste uppgift är att stödja lokala kommunala arbetsgivare och bevaka deras intressen i arbetsmarknadsfrågor och i lagstiftningsberedningen.

Jag är jurist och bosatt i Esbo. Jag har lång arbetserfarenhet av kommunalförvaltning och personalförvaltning såväl inom den privata som den offentliga sektorn. På fritiden sköter jag ett frontmannahus och gården kring huset.

Lägg till ny kommentar

Begränsad HTML

  • Tillåtna HTML-taggar: <a href hreflang> <p> <br>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt om till länkar.
CAPTCHA Verifiera att du inte är en robot. Skriv bildens tecken i rutan och tryck på Enter.

Mer från denna bloggare