Suomeksi
Blogginlägg
Aija Tuimala
Aija Tuimala

Välfärdsområdena blir av. Minns du varför?

Välfärdsområdena inleder sin verksamhet i början av nästa år men sätter redan i år i gång verksamheter inom ramen för sin finansiering, som kommenterats i offentligheten för sin otillräcklighet.  

Det har också påpekats att det finns för få anställda i förhållande till servicebehovet i social- och hälsovårdssektorn. Det har talats om personalbristen i den kommunala sektorn, men bristen gäller lika mycket den privata sektorn. Bristen på arbetskraft i alla sektorer förklaras åtminstone till en del av att befolkningsprognoserna håller på att besannas. Antalet personer i arbetsför ålder har på vissa områden minskat till och med snabbare är väntat. 

Det kan vara bra att återkalla i minnet hur vi landade här. Varför behövs en välfärdsområdesreform? Varför är det så viktigt att solidariskt satsa på att lösa problemen som låg till grund för reformen, och hur kommer det sig att problemen bara kan lösas genom svåra beslut?

Flera nationella projekt har försökt förnya servicestrukturerna

Redan för 20 år sedan, när jag inledde min karriär inom det kommunala, var kommunernas ekonomi mycket stram. Under kommundirektörens ledning beräknade vi kostnaderna för den specialiserade sjukvården, hanterade utjämningen av särskilt dyr vård och funderade över hur ekonomin skulle hållas i balans. Kommunen samarbetade aktivt med näringslivet och företagarna bland annat i gemensamma marknadsföringskampanjer. Utvecklingsbidrag söktes tillsammans från olika EU-program. Allt detta gjordes för att klara av framtiden.

Under de åren genomfördes nationella regionprojekt på olika håll i Finland och kommunsamarbete för att effektivisera verksamheten och samproducera tjänster. Senare förpliktades kommunerna till detta inom social- och hälsovården. 

År 2006 inledde regeringen en strukturreform för att grunda samkommuner för social- och hälsovård och främja kommunsammanslagningar. Ramlagen som styrde reformen fastställde invånarantalet hos den enhet som skulle erbjuda alla tjänster, det oförglömliga ”minst cirka 20 000 invånare”. Även om egentliga sanktioner inte fanns i lagen framskred strukturreformen i kommunsektorn.

Programmen har därefter gått under olika namn och metoderna har utökats. Service- och förvaltningsstrukturerna har styrts mot allt större enheter med utgångspunkt i befolkningsunderlaget eller kundantalet men också bland annat minimiantalet sakkunniga eller gårdsbruksenheter.

Olika social- och hälsovårdsprojekt har pågått i ett par årtionden. I början av min kommunala karriär tröstade en kollega, som var på väg i pension, mig med att säga att varje årtionde har sina reformer men att det inte brukar leda någon vart. Du kan ta det lugnt och koncentrera dig på den egna kommunens ärenden.

Har behovet av reformer förlorat sin betydelse?

Diskussionen om strukturer och utveckling av servicen har pågått så länge att behovet av förnyelse emellanåt tycks fördunklas. Utredningar om ekonomin och behovet av service visade redan för ett tjugotal år sedan att vi inte kan fortsätta som hittills och att ändringar behövs. 

Denna upprepning av fakta kan ha lett till något som liknar sagan om pojken som ropar vargen kommer. Om man ständigt varnar för samma hot förlorar det sin effekt. När vargen sedan kommer på riktigt är det ingen som tar det på allvar.

De som bearbetade publikationen om strukturreformen år 2006 (Stiftelsen för kommunal utveckling) berättar:

”Kommunminister Hannes Manninen bedömer att kommunekonomin inte motsvarar kommuninvånarnas växande servicebehov och förväntningar trots att inkomsterna ökat. Ministrarna kom enkelt fram till en gemensam syn på situationen men reformens innehåll och riktning var en helt annan sak. Det rådde enhällighet om det väsentliga: basservicen måste fås till ett rimligt pris, så nära som möjligt och den måste hålla hög kvalitet.
Välfärdstjänsternas produktivitet måste öka. Vi ligger i täten bland välfärdssamhällen globalt sett och andelen högskoleutbildade inom socialtjänsterna är över en fjärdedel. Trots detta har vi redan länge legat på efterkälken bland OECD-länderna både inom servicens produktivitet och inom kommersialiseringen av servicen. Om inte produktiviteten ökar kommer de krympande årskullarna att leda till nedskärningar i servicen.”

Låter mycket bekant. Dagens förändringar på arbetsmarknaden, personalbrist och finansieringsdiskussioner för mina tankar tillbaka till gångna år. Det som i tiderna fördes fram som motiv och behov för reformen är i högsta grad aktuellt fortfarande. 

Välfärdsområdena är en möjlighet

Jag understöder måttfulla löneförhöjningar och stram hushållning men också en reform av strukturerna och servicen. Jag tror att bevarandet av välfärdsstaten förutsätter förändrade spelregler, nya tanke- och verksamhetsmodeller, en omvärdering av kriterier och restriktioner och att man är beredd att avstå något. 

Man borde inte vara alltför förtjust i nuläget och sina egna förmåner, trots att det är mänskligt att göra så. Ansvarsfullhet handlar inte bara om miljöfrågor utan också om ekonomi och utveckling av välfärdssamhället.

Välfärdsområdena är en möjlighet till förnyelse. Vi får hoppas att helhetslösningarna visar sig hållbara för både serviceanvändarna, personalen och skattebetalarna. 

Bild: Unplash

Bloggen kan kommenteras cirka två månader efter publicelingsdatum. 
 

Aija Tuimala

Aija Tuimala

Aija Tuimala är relationschef och följer med avtalsförhandlingarna ur kommunikationssynvinkel.

Aija har lång erfarenhet av förnyelse inom kommunsektorn och av att fungera som arbetsgivarrepresentant.

Lägg till ny kommentar

Begränsad HTML

  • Tillåtna HTML-taggar: <a href hreflang> <p> <br>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt om till länkar.
CAPTCHA Verifiera att du inte är en robot. Skriv bildens tecken i rutan och tryck på Enter.

Mer från denna bloggare