Blogginlägg

Förändringens år 2021

Henrika Nybondas-Kangas

Social- och hälsovårdssektorns nya avtal 

Under förra avtalsrundan såg vi en historisk arbetsmarknadsuppgörelse, även om dess verkningar inte kommer att märkas på arbetsplatserna ännu på ett tag. KT och huvudavtalsorganisationerna SOTE rf, Offentliga sektorns union JAU och Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade FOSU kom överens om ett nytt kollektivavtal för social- och hälsovårdssektorn.

Det nya avtalet gäller anställda inom social- och hälsovårdssektorn oberoende av organisationstillhörighet. I början på september kommer nästan 180 000 löntagare som omfattas av det allmänna kommunala tjänste- och arbetskollektivavtalet AKTA att övergå till det nya avtalet för social- och hälsovårdssektorn. Tillämpningsområdet för läkaravtalet är oförändrat.  Avtalet är inte beroende av riksdagens beslut om vårdreformen, överföringen av personalen från det ena avtalet till det andra sker det oaktat. 

När man dessutom samtidigt överför lärarna inom småbarnspedagogiken och daghemsföreståndarna till det kommunala tjänste- och arbetskollektivavtalet för undervisningssektorn UKTA, är det fråga om en stor omställning. Även om AKTA inte längre kommer att vara Finlands största kollektivavtal så kommer de allmänna anställningsvillkoren inom kommunsektorn, såsom semestrar och arbets- och tjänstledigheter, fortfarande att bestämmas enligt AKTA. 

Vad allt den här förändringen innebär för förhandlingarna på lokal och nationell nivå kan vi knappast bedöma ännu. Om vårdreformen genomförs kommer det att ske ännu fler förändringar på kollektivavtalsfronten, eftersom välfärdsområdena och kommunerna kommer att iaktta olika avtal. 

Social- och hälsovårdssektorn behöver skräddarsydda avtalsvillkor

Med kollektivavtal tryggas arbetsfreden, men det är inte dess enda uppgift. Kollektivavtalen är, eller åtminstone borde de vara, en del av den dagliga verktygsbacken på arbetsplatserna.  Kollektivavtalen sätter ramar för lönen och bestämmer arbetstiden, semesterns längd och sjukledighetsförmåner.

Lokala uppgörelser och praxis stödjer och fördjupar det som förhandlats på central nivå i kollektivavtalet. Eller det kunde man ju tro. Det har dock börjat se ut som om man ansåg kollektivavtalet vara ett nödvändigt ont. Det läses med förstoringsglas, vrids och vrängs och tolkas för egna syften. Det finns enheter där man ständigt tvistar om tillämpningen av kollektivavtalet och lokala system. Det råder brist på förtroende för arbetsgivarens avsikter och kompetens, olika föreningar tittar snett på varandra. Man får höra att förtroendemännen måste få allt validerat i Böle.  Det här är en bekymmersam utveckling. 

Det är klart att riksomfattande kollektivavtal borde vara enkla att tolka, ge rätta svar och lämna tillräckligt med utrymme för lokala arbetsgivares beslut och möjlighet till avvikande uppgörelser. Där har man något att bita i som målsättning.

Vi behöver förnyelse 

Kommunsektorn har femtio års erfarenhet av centraliserad avtalsverksamhet.  Det innebär på gott och ont att AKTA milt uttryckt innehåller ”avlagringar”. När man nu avtalar om innehållet i social- och hälsovårdssektorns avtal är det sannolikt att anställningsvillkoren till en början följer traditionen inom kommunsektorn. 

Det finns ett visst förändringstryck inom sektorn och åsikterna är delvis motstridiga.  Det råder oenighet om harmoniseringen, rätt arbetstidsform och måltider under arbetstid. Dessa frågor måste lösas snarast. Runt hörnet väntar också krav på rejäla löneförhöjningar, jämställdhetspotter, bättre arbetsförhållanden och sådant som inte ens en fakir kan lösa med ett kollektivavtal.
 
Min största farhåga är vi inte får till stånd någon utveckling. Om alla förskansar sig i sina ställningar och bevakar sina egna intressen blir uppgiften så gott som omöjlig. I bästa fall hittar vi några gemensamma mål, alltså sådana som också ur arbetsgivarens perspektiv bör främjas.  

Det som är helt säkert är att social- och hälsovårdssektorn behöver skräddarsydda avtalsvillkor, förändring, nytänkande och sammanhållning. Social- och hälsovårdssektorn behöver allt det stöd vi kan ge den. Jag vill att vi som förhandlingsparter lyckas med vårt uppdrag. Håll tummarna, resan har bara börjat. 

 

Henrika Nybondas-Kangas

Henrika Nybondas-Kangas

Henrika Nybondas-Kangas är förhandlingschef vid KT. Han har mer än 20 års erfarenhet av kommunala förhandlingar, och svarar bland annat för social- och hälsovårdssektorns förhandlingar.

Kommentarer

Lägg till ny kommentar

Begränsad HTML

  • Tillåtna HTML-taggar: <a href hreflang> <p> <br>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt om till länkar.
CAPTCHA Verifiera att du inte är en robot. Skriv bildens tecken i rutan och tryck på Enter.

Mer från denna bloggare