Suomeksi
Rekommendation
Arbetshälsa

Skyddskläder och skyddsutrustning i kommunsektorn

Introduktion

I det kommunala arbetet betjänar man kunder, patienter och andra kommuninvånare i många olika arbetsuppgifter och under olika arbetsförhållanden. Ofta behöver personalen skydd mot smuts och situationer som utgör en risk för hälsan eller säkerheten. Detta skyddar också kunderna och andra utomstående mot till exempel smittor.

I denna promemoria redogör vi för skyddsbeklädnadshistoriken inom kommunsektorn, begreppen och de nuvarande normerna. Vi tar också upp hur man gör en helhetsbedömning av behovet av skyddskläder på lokal nivå och de olika aktörernas ansvar och skyldigheter.

I många kommuner, samkommuner och kommunala affärsverk har man fungerande och beprövad praxis för skyddsklädsel. Denna promemoria har som syfte att stödja en övergripande bedömning av arbetarskyddet på det lokala planet och vara en hjälp vid bedömningen av behovet av skyddsklädsel.

Historik/bakgrund

Det första avtalet om skyddsklädsel ingicks 1976. Med det strävade man efter att göra bestämmelserna om dräktpenningen och skyddsklädseln enhetligare och att öka rationaliseringsmöjligheterna inom den kommunala sektorn. Genom avtalet slopades dräktpenningen för hälso- och sjukvårdspersonalen och kommunerna och samkommunerna övergick senast vid utgången av 1978 till enhetliga skyddskläder av viss modell som arbetsgivaren anvisat.

Betalningen av dräktpenning upphörde vid samma tidpunkt. Personalen kunde alltså inte samtidigt få dräktpenning och skyddskläder. Även bestämmelserna om skyldigheten att använda tjänstedräkt måste upphävas.

Avtalet om skyddskläder har till sin natur varit ett rekommendationsavtal. I fråga om dräktpenningen och ersättningen för klädvård var avtalet ett tjänste- och arbetskollektivavtal

I avtalen anvisades de olika personalgrupperna egna standardmodeller för skyddskläder. Praxis, arbetsmiljön, förfarandena och yrkesgrupperna har genomgått förändringar under årens lopp. Under de senaste åren har det kommit in nya tillverkare av skyddskläder på marknaden och utbudet och alternativen har ökat och blivit mångsidigare. Efter ändringen av lagstiftningen om statsandelarna på 1990-talet har de statliga tillsynsmyndigheterna inte längre övervakat användningsändamålet för statsandelarna i detalj.

Det fanns en bilaga till avtalet om skyddskläder som innehöll en förteckning över anställda enligt yrkesbeteckning vilka kommunen eller samkommunen skulle förse med skyddskläder. I en bilaga till avtalsförhandlingarna på 1980- och 1990-talet kompletterades förteckningen med nya personalgrupper och beloppet för ersättningen för klädvård justerades.

Man lyckades inte förhandla fram något nytt avtal. Avsikten är ändå inte att försämra beprövad och fungerande praxis i kommunerna och samkommunerna i fråga om skyddskläder.

Begreppen

Skyddskläder

I den här promemorian avses med skyddsklädsel skyddskläder, arbetsdräkter och personlig skyddsutrustning. 

Skyddskläder ska ges arbetstagaren eller tjänsteinnehavaren när arbetsförhållandena fortgående eller största delen av arbetstiden är mycket smutsiga och kläderna slits mer än normalt. Med detta avses utöver våta, gyttjiga, sotiga eller dammiga förhållanden också heta, kalla eller fuktiga förhållanden.

Skyddskläderna kan vara personliga beroende på arbetets karaktär eller reserveras för ett visst arbetsställe efter övervägning. När en arbetstagare eller tjänsteinnehavare endast tillfälligt arbetar i smutsiga förhållanden eller i förhållanden som sliter mer än normalt på klädseln, kan man för ett arbetsställe reservera skyddskläder för gemensamt bruk.

Arbetsdräkt

Av sanitära, hygieniska eller andra motsvarande skäl kan arbetstagaren eller tjänsteinnehavaren åläggas att använda en viss arbetsdräkt. Arbetsgivaren skaffar på sin bekostnad en sådan arbetsdräkt och svarar för vården av den.

Personlig skyddsutrustning

Personlig skyddsutrustning bör skaffas på arbetsgivarens bekostnad när det inte går att undvika eller begränsa risken för ett olycksfall eller en sjukdom till följd av arbetet eller arbetsförhållandena genom andra åtgärder som gäller arbetet eller arbetsförhållandena (15 § 1 mom. i arbetarskyddslagen 738/2002). Närmare uppgifter om valet och användningen av personlig skyddsutrustning finns på arbetarskyddsförvaltningens webbplats www.tyosuojelu.fi/ där det också finns en förteckning över statsrådets beslut om användningen av personlig skyddsutrustning. (publikationen "Val och användning av personlig skyddsutrustning Arbetarskyddsanvisningar och guider 11").

Personlig skyddsutrustning är bland annat hjälmar, ögon-, hörsel- och andningsskydd, handskar och skodon. Om fler än en person måste använda den personliga skyddsutrustningen ska man se till att användningen inte medför sanitära eller hygieniska problem för användaren.

Primära sätt att förebygga faror kan vara att tillgripa tekniska lösningar för arbetet och rätta till förhållanden som beror på organiseringen av arbetet. Om dessa åtgärder inte ger önskat resultat, är följande åtgärd att skaffa personlig skyddsutrustning. I lagen om arbetstagares skyldighet att använda personlig skyddsutrustning finns bestämmelser och också om skyldighet att använda sådana ändamålsenliga kläder i arbetet som inte medför risk för olycksfall (20 § i arbetarskyddslagen 738/2002).

Utredning av faror och bedömning av risker i praktiken

Riskhantering är en process där man identifierar faror och olägenheter, bedömer riskens storlek och eliminerar/minskar riskerna. Om riskfaktorerna inte kan elimineras måste man bedöma deras konsekvenser för de anställdas säkerhet och hälsa. Bedömningen gäller såväl fastanställda och visstidsanställda som hyrd arbetskraft. Också studerande och praktikanter ska beaktas till den del som arbetarskyddslagen tillämpas på dem. 

Vid utredning av faror måste bland annat följande beaktas:

  • risken för olycksfall eller förlust av hälsan
  • den fysiska, psykiska och sociala belastningen
  • konstruktioner på arbetsplatsen och i arbetsmiljön, arbetsförhållandena
  • kemiska, fysikaliska och biologiska eller hygieniska faktorer
  • maskiners och redskaps säkerhet
  • inträffade "nära ögat"-situationer, olycksfall, yrkessjukdomar och arbetsrelaterade sjukdomar samt tillbud (t.ex. den anställde halkar i arbetet, föremål faller)
  • arbetstagarens ålder, kön, yrkesskicklighet och andra personliga förutsättningar.

Bedömningen bör göras tillsammans med de anställda. Om arbetsgivaren inte har tillräcklig sakkunskap för att utreda farorna och identifiera dem ska utomstående kompetenta sakkunniga anlitas (t.ex. inom företagshälsovården). Utredningen av farorna bör hållas uppdaterad och förhållandena ska granskas vid väsentliga förändringar. 

Vid riskbedömningen bör man också utreda valet och användningen av personlig skyddsutrustning på arbetsplatsen. Samtidigt bedöms behovet av att använda skyddskläder och arbetsdräkt.

I arbetarskyddskommissionen eller motsvarande samarbetsorgan behandlas principerna och metoderna för utredningen av faror och riskbedömningen samt utvärderingsrapporterna. Resultaten av bedömningarna utnyttjas för verksamhetsprogrammet för arbetarskyddet.

För riskutvärderingsprocessen ska utses en ansvarig person som ser till att utvärderingen genomförs, övervakas och följs upp. För riskbedömningsprocessen finns färdiga modeller på Arbetarskyddscentralens webbplats (https://ttk.fi/sv). På samma adress finns mer information om riskbedömning och om arbetarskyddshandböcker för olika sektorer.

Ansvar och skyldigheter

Chefen ansvarar för arbetarskyddet för personalen. Chefen ska utreda och identifiera faror och olägenheter som arbetet, arbetsstället och arbetsförhållandena medför. Chefen ska övervaka att den personliga skyddsutrustning som arbetarskyddslagen förutsätter har skaffats och underhållits. Chefen övervakar också att utrustningen används. Chefen ska se till att de anställda introduceras och får handledning i användningen av den personliga skyddsutrustningen och övriga skyddskläder

Utöver arbetsgivaren är också de anställda skyldiga att för sin del sörja för säkerheten i arbetet, vara omsorgsfulla och försiktiga, meddela om fel och använda personlig skyddsutrustning. De anställda ska i sitt arbete använda sådana ändamålsenliga kläder som inte medför någon fara för olycksfall.

Företagshälsovårdens uppgift är i första hand att med förebyggande medel sträva efter att påverka förhållandena på arbetsplatsen och att främja de anställdas hälsa och välmående.

Personalen inom samarbetet för arbetarskyddet är viktig när man på kommunnivå bedömer behovet och användningen av personlig skyddsutrustning och skyddskläder inom olika branscher. Gemensamma tillämpningsanvisningar för upphandling på kommunnivå utarbetas i samråd mellan ledningen, personalens representanter, arbetarskyddspersonalen, företagshälsovården och personalförvaltningen.

Till ledningens och chefernas uppgifter hör att följa upp mängden, sjukfrånvaro och arbetsolycksfall samt deras varaktighet och utveckling.  Uppföljningen ingår också i personalrapporteringen. Samarbetsorgan och arbetsplatsmöten eller motsvarande kan behandla orsakerna till "nära ögat"-situationer och arbetsolycksfall och därigenom eftersträva att förebygga olycksfall.

Andra tillämpliga bestämmelser

Utöver i arbetarskyddslagen finns det bestämmelser som förpliktar parterna också i arbetsavtalslagen (2 kap. 3 §, 3 kap. 2 §) och i lagen om kommunala tjänsteinnehavare (3 kap. 14 §, 4 kap. 20 §). Dessa lagar finns bland annat i slutet av AKTA-boken.

I det kommunala arbetskollektivavtalet för timavlönade (TIM-AKA) 2010–2011 § 44 mom. 3) finns bestämmelser om anskaffning och vård av skyddskläder och arbetsdräkter. I det allmänna kommunala tjänste- och arbetskollektivavtalet (AKTA 2010–2011 kap. VI § 2) finns en bestämmelse om ersättning för vård av skyddskläder.

Ekonomiska konsekvenser

Upphandlingen och vården av skyddskläder åsamkar kommunen även kostnader. Arbetsgivaren skaffar den mängd skyddskläder arbetsgivaren anser att behövs och beslutar om hur klädvården ska ordnas. Också i fråga om skyddskläder ska kommunens gemensamma upphandlingsanvisningar eller praxis iakttas.

I kommunen/samkommunen inverkar nivån på och utvecklingen av kostnaderna för skyddskläder på arbetsgivarens arbetskraftskostnader. Enligt Statistikcentralens statistik över arbetskraftskostnader år 2008 var utgifterna för skyddskläder i medeltal 0,1 procent av de totala arbetskraftskostnaderna.

Anskaffningen av skyddskläder bör inte ses enbart som en utgiftspost. Genom adekvat klädsel och skyddsutrustning kan arbetsolyckorna och sjukfrånvaron och kostnaderna till följd av dem minskas. Genom dessa åtgärder kan också förtida pensionering genom invalidpension förhindras.