Suomeksi
Blogginlägg
Juho Ruskoaho
Juho Ruskoaho

Fem lösningar på läkarbristen: mer utbildning och invandring, specialiseringsstudier under lupp

Sairaalalääkärit valmistautuvat leikkaukseen leikkaussalissa. Kuva: Pixhill.

Finland lider av kronisk läkarbrist, vilket gör att alla inte får den vård de behöver. I framtiden kommer behovet av läkare att öka. För att rätta till situationen behövs en handfull effektiva mediciner i stället för placebo.

Vi har för få läkare i Finland. I vår välfärdsstat finns det färre läkare än i OECD-länderna i medeltal, och bland de nordiska länderna ligger vi efter Sverige och Danmark med mer än en femtedel färre läkare. Det saknas med andra ord upp till 4 000 läkare i Finland.

På grund av den skärpta vårdgarantin behövs genast minst 2 000 läkare. Man kan inte öka den nuvarande arbetskraftens effektivitet, eftersom läkarna redan nu på grund av jour och bisysslor har längre arbetsdagar än den genomsnittliga löntagaren.

Det finns inga arbetslösa läkare eller sådana som arbetar med uppgifter som inte alls motsvarar utbildningen. Vid de privata läkarstationerna blir inte heller många mottagningstider oanvända. Det kan man utläsa av privatläkarnas inkomstuppgifter och de hundratals lediga jobben i privata vårdföretag.

Följderna av läkarbristen drabbar medborgarna. I Finland är tillgången till läkare svag och ojämlik såväl mellan regionerna som olika befolkningsgrupper och sjukdomar. Inom den specialiserade sjukvården ökar antalet personer som väntat länge på vård. Omfattningen av den vårdskuld som orsakats av coronapandemin kan fortfarande inte ses i sin helhet. Det tar ofta orimligt lång tid att behandla akuta besvär, för att inte tala om de mindre brådskande.  
För den åldrande befolkningen är frågan om var vi hittar flera tusen fler läkare rentav kritisk. Alla medel måste tas till för att öka antalet läkare. Härnäst kommer jag att presentera de fem viktigaste lösningarna för att lösa problemet på kort och lång sikt.

Lösning 1: Antalet utbildningsplatser måste öka avsevärt

I Finland saknas redan nu tusentals läkare. Den ökade utbildningen löser inte den akuta läkarbristen, men antalet äldre kommer att öka på 2030-talet i hela landet. Av den anledningen är det motiverat att utbilda fler läkare. Räcker det med en ny fakultet? Om utbildningsvolymerna inte höjs avsevärt måste vi på 2030-talet begränsa vården hårt när läkarna inte räcker till.

Universiteten fastställer antalet studerande inom grundutbildning och specialiseringsutbildning för läkare på ett mycket autonomt sätt. Läkarbristen visar att universiteten har begränsat antalet studerande inom grundutbildningen till en helt otillräcklig nivå i förhållande till patienternas behov. Den viktigaste delen av en långsiktig lösning är en kännbar ökning av grundutbildningen av läkare.

Otillräcklig grundutbildning syns också i bristen på specialistläkare. Universiteten erbjuder årligen fler möjligheter att specialisera sig än det finns läkare som söker specialisering. Universiteten har skapat en omöjlig situation för sig själva, eftersom de dimensionerat grundutbildningar för snävt i förhållande till behovet av specialistläkare.

På kort sikt måste Social- och hälsovårdsministeriet, Undervisnings- och kulturministeriet och Finansministeriet få universiteten att kanalisera tilläggsutbildning till sektorer med stor efterfrågan på arbetsmarknaden, även på bekostnad av andra sektorer. Produktionen av offentliga tjänster har äventyrats på grund av flera yrkesgruppers underutbildning. Universiteten måste ta ansvar för sin autonomi och de måste styras betydligt starkare än hittills.

Lösning 2: Det behövs mer arbetskraftsinvandring 

I Finland finns det många fler som vill in på läkarutbildningen än det finns studieplatser. Unga som haft resurser för det har under de senaste åren rest utomlands för att studera till läkare. Utöver Sverige är Estland, Lettland, Litauen, Rumänien och Polen populära. Att locka dessa studerande och gärna även deras studiekamrater till Finland är ytterst viktigt.

Finlands försämrade försörjningskvot måste bemötas med program för arbetskraftsinvandring. Detta gäller framför allt yrkesfolk inom vården och läkare. Kompetens måste rekryteras från andra länder med hjälp av systematiska program. Byråkratin för erkännande och legitimering av kompetens måste vara smidig och snabb.

Det är naturligtvis viktigt att en läkare i direkt patientarbete kan finska eller svenska. Å andra sidan skulle en allt större del av befolkningen gärna uträtta ärenden i vårt land också på andra språk. Det är skäl att fundera på om språkkraven kunde vara flexibla för läkare som arbetar inom de konsultativa specialiteterna och i den konsultativa rollen.

Utgångspunkten är att länderna enligt principerna för etisk hållbar rekrytering ska utbilda sina egna läkare. För att trygga vården av patienterna krävs dock att alla stenar vänds.

Lösning 3: Läkarens arbetstid ska användas effektivt

Läkarnas arbetstid bör i första hand och bättre än hittills inriktas på uppgifter som andra yrkesutbildade personer inte kan utföra. KT har till exempel föreslagit att statistikföring och kontorsarbete ska överföras till sekreterare, att vårdare ska utnyttjas vid uppföljning av kroniska sjukdomar och att fysioterapeuter ska utnyttjas vid en del av patientmottagningarna.

Arbetet inom hälso- och sjukvården utförs i multiprofessionella team, och det råder omfattande brist på legitimerade yrkesutbildade inom hälso- och sjukvården. Om det fattas en yrkesperson i teamet försvåras arbetet för de övriga. Hur mycket av sjukskötarnas och barnmorskornas arbetstid går till spillo i väntan på en läkare?

Dyrt betalda läkare bör inte arbeta med andra yrkesgruppers uppgifter. Genom att anställa assisterande personal, t.ex. instrumentvårdare och sekreterare, skulle högre utbildade yrkespersoners arbetstid frigöras till sådant som de är anställda att utföra. I Finland är antalet sjukskötare fler än i jämförelseländerna och antalet läkare färre. Arbetsfördelningen har redan utvecklats mycket. Det råder brist på läkare i kliniska insatser som inte kan överföras till andra yrkesgrupper.

Man skulle kanske kunna öka antalet läkare som utför patientarbete genom att överföra läkare från administrativa och ledande befattningar till patientarbete och fundera på vilka ledande befattningar som verkligen kräver läkarexamen.

Mycket läkartid förspills dessutom på datasystem som fungerar dåligt. Det är ett oacceptabelt slöseri att läkarna har mindre tid för patientarbete för att ett datasystem, som har anskaffats för hundratals miljoner euro, krånglar. Det har framförts att svåranvända system rentav hotar patientsäkerheten.

Flera hundra läkares klagomål om datasystemen måste tas på allvar. Man måste fundera på om man med ytterligare hundra miljoner euro kan ändra systemen så att de verkligen ökar arbetseffektiviteten och är patientsäkra eller om det lönar sig att investera pengarna i ny programvara.

Lösning 4: Specialiseringsstudierna måste förnyas

Alla ST-läkare genomgår under sin specialiseringsutbildning en obligatorisk nio månaders arbetsperiod på vårdcentralerna. På hälsocentralerna finns det en hel del ST-läkare på genomresa. Introduktionen och handledningen av dem belastar de ordinarie allmänläkarna. Patienterna möter ständigt växlande unga läkare, och det finns inga möjligheter till kontinuitet i vården eller ett husläkarsystem.

Samtidigt växer vårdköerna inom specialområden där ST-läkarnas insats skulle kunna behövas. Inom varje specialområde bör man överväga om en period vid en hälsocentral är nödvändig med tanke på läkarens kompetensutveckling inom den specialiteten. För en del specialiseringsområden behövs det inte, och för andra kunde perioden vara längre. 

Hälsocentralernas läkarbrist har inte försvunnit genom utökandet av ST-läkarnas obligatoriska perioder vid hälsocentralerna. I stället har hälsocentralernas verksamhet försvårats, kontinuiteten i patientrelationerna blivit lidande och arbetsinsatsen inom specialområden minskat. 

Man borde också bedöma om det behövs 50 olika medicinska specialiteter i Finland. I Norge finns det 46 specialiteter och i Danmark 39. Representanter för specialområden försvarar ofta det egna specialområdets särart och självständighet, men trots detta borde man kartlägga möjligheterna att kombinera vissa specialområden. Specialisterna fördjupar sig dessutom ofta på ett smalt delområde inom sitt specialområde.

Det kunnande i allmän inremedicin eller kirurgi som behövs i jouruppgifter kan inkluderas i utbildningen inom andra specialiteter. Förhållandet mellan företagshälsovård och allmänmedicin borde också tänkas om. Kunde utbildningen av specialistläkare inom företagshälsovården överföras till allmänmedicin?

Lösning 5: Åtstramning av vårdgarantin med hjälp av uppföljning

Att uppfylla vårdgarantin är en orealistisk tanke i dagens läkarbrist. Det finns inte tillräckligt med läkare ens för befintliga lediga jobb.

Personaldimensioneringen inom äldreomsorgen är ett exempel på hur den lagstiftning som förutsätter extra personal inte leder till önskat resultat i situationer med brist på arbetskraft. De facto måste man antingen begränsa antalet kunder som omfattas av tjänsterna eller försvaga andra tjänster. Personaldimensioneringen inom äldrevården har minskat antalet vårdplatser, belastat hemvården och i sista hand överbelastat jourerna.

I vårdgarantin för primärvården har motsvarande risker identifierats. Tillgången till läkartjänster kan i praktiken utvecklas genom digitala portvakter, såsom chattläkare, med den påföljden att åtminstone de äldre patienterna filtreras bort. Lagens bokstav kan också uppfyllas genom att hänvisa patienter till andra yrkesutbildade personer, till exempel hälsovårdare. 

Vård av icke-brådskande patienter som omfattas av vårdgarantin så som lagen förpliktar kan leda till att man blir tvungen att gallra i uppföljningsbesök för långtidssjuka. 

Uppfyllandet av vårdgarantin bör graderas och fördröjas ytterligare. Samtidigt måste man följa upp hur den genomförs och dess verkliga konsekvenser, såsom THL gjort i uppföljningen av äldreomsorgslagen.

I dagens läge blir sjuka patienter utan vård på grund av läkarbristen. Efterfrågan på läkare ökar med befolkningens stigande ålder och utvecklingen inom diagnostik och vård. Nya vårdmetoder förutsätter en mer specialiserad och utvidgad läkarkår. Den enskilda läkarens arbetsinsats krymper fortsättningsvis på grund av mera deltidsarbete, minskat intresse för jour och begränsningar i arbetstiden som införts genom tjänstekollektivavtal eller lagstiftning.

Det skulle behövas en oberoende utredning av hur många fler platser det behövs inom grundutbildningen för att möta det uppskattade behovet av läkare. 

Man har motsatt sig flera utbildningsplatser för läkare med tankar om att utvecklingen inom diagnostik, robotik och vårdmetoder eller en omfördelning av arbetet skulle minska behovet av läkare. Dessa förväntningar visar sig slå fel år efter år. Vi måste erkänna fakta och dimensionera lösningarna enligt det. I stället för pseudovetenskap behövs effektiva åtgärder för att råda bot på läkarbristen.

Juho Ruskoaho

Juho Ruskoaho

Juho Ruskoaho arbetar som arbetsmarknadsutredare inom KT. Han ansvarar särskilt för beräkningarna i anslutning till läkaravtalet.

Lägg till ny kommentar

Begränsad HTML

  • Tillåtna HTML-taggar: <a href hreflang> <p> <br>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt om till länkar.
CAPTCHA Verifiera att du inte är en robot. Skriv bildens tecken i rutan och tryck på Enter.

Juho Ruskoaho

chefekonom
Telefon:
+358 9 771 2021
Mobiltelefon:
+358 44 532 8467
E-post:
Juho.Ruskoaho@kt.fi
Organisation:
Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT

Mer från denna bloggare