Stigande personalkostnader ökar spartrycket inom kommuner och välfärdsområden

Vi är snart halvvägs in i den nästan treåriga arbetsfred som KT och huvudavtalsorganisationerna avtalade om våren 2025. Kostnadsutvecklingen under avtalsperioden påverkades också kraftigt av den lagstadgade harmoniseringen av lönerna inom välfärdsområdena.

I samband med arbetsmarknadsuppgörelsen våren 2025 fick kommunerna och välfärdsområdena nästan tre års arbetsfred. KT ansåg att den allmänna linjen för lönehöjningarna, som formades inom den privata sektorn, var dyr för arbetsgivarna i kommunerna och välfärdsområdena. Därför blev avtalsperioden i uppgörelsen för kommun- och välfärdssektorn två månader kortare än den allmänna linjen, dvs. 34 månader.

Samtidigt ändrades det löneutvecklingsprogram som parterna hade avtalat om 2022. Kostnaderna för programmet justerades nedåt en aning och förhöjningarna senarelades jämfört med den ursprungliga tidsplanen. Med stöd av löneutvecklingsprogrammet kan de nya lönesystemen, som belönar kunnande och ansvar, införas i kommunerna och välfärdsområdena.

Tidpunkterna för förhöjningarna påverkades särskilt av den lagstadgade löneharmoniseringen inom välfärdsområdena. Eftersom personal överfördes till välfärdsområdena från flera olika organisationer, måste lönerna enligt lag samordnas. De ska samordnas enligt den högsta lön som betalas för samma arbete.  

Löneharmoniseringspotter skulle betalas ut 2023 och 2024 samt ännu i slutet av 2025, vilket har en betydande inverkan på ökningen av arbetskraftskostnaderna också under 2026. Genom avtalsuppgörelsen strävade KT efter att bromsa lönehöjningstakten under avtalsperiodens första hälft.

I kommunsektorn var situationen en annan, eftersom där inte gjordes någon lagstadgad harmonisering av lönerna. I kommunerna ökar kostnaderna mot slutet av avtalsperioden. Även om förhöjningarna enligt den allmänna linjen och löneprogrammet är lika stora inom båda sektorerna under avtalsperioden, kommer arbetskraftskostnaderna först 2027 att öka lika mycket inom båda sektorerna.

Det behövdes möjligheter att täcka underskotten

Det fanns flera skäl till att man ville dämpa kostnadsökningen för 2025 och 2026. För det första var det känt att arbetskraftskostnaderna inom välfärdsområdena skulle öka snabbast 2025–2026 på grund av löneharmoniseringens tunga skugga. För det andra förutsatte den finansieringslag som då gällde att underskotten skulle täckas före utgången av 2026 och att inget nytt underskott fick uppstå 2025.

Kommunernas ekonomiska utveckling är i hög grad beroende av den allmänna ekonomiska utvecklingen, och i synnerhet av sysselsättningsutvecklingen. När sysselsättningen förbättras, ökar skatteintäkterna och arbetslöshetsutgifterna minskar. Den ekonomiska tillväxten förväntades inte komma i gång 2025, enligt de uppgifter som då fanns tillgängliga. Man förväntade sig dock att utsikterna skulle förbättras och att ekonomin skulle återhämta sig under de följande åren. Avtalsperiodens kostnadsprofil verkade passa också kommunsektorn.

Inom båda sektorerna pågick många olika lokala anpassnings- eller sparprogram, så genom uppgörelsen ville man ge mer tid för kommunernas och välfärdsområdenas egna sparåtgärder att ge resultat. Den extra tiden gör det möjligt att utnyttja till exempel pensionsavgång och naturlig personalomsättning som en del av anpassningsåtgärderna.

Betydande lokala reformer har genomförts  

Kommunerna och välfärdsområdena har följt en stram ekonomisk linje, hittat sparmöjligheter och effektiverat verksamheten också genom omfattande reformer. Speciellt välfärdsområdena har minskat användningen av hyrd arbetskraft och köpta tjänster. Både kommunerna och välfärdsområdena har gått igenom sitt serviceutbud och kritiskt övervägt vilka tjänster de ska tillhandahålla och var.  

Kommunerna och välfärdsområdena har minskat överlappningar och anpassat sin ekonomi på många sätt. De har också varit tvungna att minska sin personal genom samarbetsförhandlingar. År 2025 genomfördes exceptionellt stora uppsägningar i kommunerna och välfärdsområdena. I synnerhet välfärdsområdena bedömer att takten rentav kan öka 2026.  

Nu när hösten har anlänt, har också flera kommuner och samkommuner meddelat om omfattande samarbetsförhandlingar som syftar till personalminskningar.  

Ökningen av arbetskraftskostnaderna 2027 ökar trycket på att fortsätta reformerna. I varje välfärdsområde ökar den statliga finansieringen i praktiken mindre än vad lönerna höjs. Inom välfärdsområdena leder både den minskade efterhandsjusteringen och lagändringar till att finansieringen minskar.  

För många välfärdsområden är det en långsiktig utmaning att täcka underskotten från tidigare år. Den mer akuta krisen beror dock på att utgifterna ökar snabbare än intäkterna. Personalkostnaderna utgör ungefär hälften av välfärdsområdenas utgifter. För att lönesumman inte ska öka mer än finansieringen, finns det ett fortsatt tryck på att minska personalen.

Hur ska verksamheten anpassas i framtiden?

Inom välfärdsområdena är ekvationen svår när det fortfarande finns underskott att täcka, samtidigt som servicebehovet ökar på grund av att befolkningen åldras. I områden med inflyttningsöverskott ökar servicebehovet också på grund av att befolkningen ökar. Samtidigt borde välfärdsområdena klara sig med färre anställda. De indexnedskärningar som har föreslagits för framtiden skulle öka trycket ytterligare.

Enligt preliminära uppgifter har Finlands ekonomi börjat växa och prognoserna ser ljusare ut än på länge. I kommunernas ekonomi syns dock inte motsvarande utveckling ännu, för sysselsättningsläget har fortfarande inte förbättrats. Kommunernas ekonomi kommer inte att återhämta sig förrän skatteintäkterna från löner ökar och arbetslöshetsutgifterna minskar.

Kommunerna och välfärdsområdena står inför en svår situation. De måste skära ner sina kostnader. För invånarna innebär det minskad offentlig service och för personalen ökad arbetsbelastning. Den svåra ekonomiska situationen inom den offentliga sektorn och den svaga sysselsättningsutvecklingen talar för en långsammare löneutveckling än tidigare.

Finlands offentliga ekonomi skuldsätts kraftigt. Utöver Europeiska kommissionen följer också kreditvärderingsinstituten hur utgifterna ökar. Det går inte att komma undan reglerna, och lönesumman i kommunerna och välfärdsområdena måste i fortsättningen växa betydligt långsammare än hittills. Nivån på lönehöjningarna kommer i allt större utsträckning att avspegla sig direkt i sysselsättningen inom den offentliga sektorn.